1 Macc 4

Judas besegrar Gorgias och året därefter riksföreståndaren Lysias. Helgedomen renas, och ett nytt brännoffersaltare inviges.

1Men Gorgias tog med sig fem tusen man fotfolk och ett tusen utvalda ryttare, och bröt om natten upp med denna här 2för att angripa judarnas här och tillfoga den ett plötsligt nederlag; och folk ifrån borgen visade honom vägen. 3Men när Judas fick höra detta, bröt han upp med sina kämpar, i avsikt att slå konungens här, den som stod vid Ammaus, 4medan krigsfolket ännu var skingrat utanför lägret. 5Då nu Gorgias under natten kom fram till Judas’ läger och icke fann någon där, sökte han dem bland bergen; han tänkte nämligen att de hade flytt för dem. 6Men i dagbräckningen blev Judas synlig på slätten med tre tusen man, vilka dock icke voro så försedda med skyddsvapen och svärd som de skulle hava önskat. 7När de nu sågo huru starkt och väl förskansat hedningarnas läger var, och huru det var omgivet av ryttare, idel stridskunnigt folk, 8då sade Judas till de män som följde honom: »Frukten Icke för deras stora antal, och radens icke för deras anlopp. 9Kommen ihåg huru våra fäder blevo frälsta i Röda havet, när Farao med sin här förföljde dem. 10Så låtom oss nu ropa till himmelen, i hopp om att Han skall hava behag till oss och tänka på förbundet med fäderna och låta denna här bliva i grund slagen av oss i dag. 11Då skola alla hedningar förnimma att det finnes en som förlossar och frälsar Israel.» 12När sedan utlänningarna lyfte upp sina ögon och sågo dem tåga emot sig, 13drogo de ut ur lägret till strid. Och Judas’ män blåste i trumpeterna. 14De drabbade nu samman, och hedningarna blevo i grund slagna och flydde utåt slätten; 15och de som blevo efter föllo allasammans för svärd. Men de förföljde dem till Gasera och till slättmarkerna i Idumeen och till Asotus och Jamnia. Vid pass tre tusen man föllo på deras sida.

16När Judas med sin här kom tillbaka, efter att hava, förföljt dem, 17sade han till folket: »Låten icke locka eder av begär efter bytet, ty vi hava ännu en strid framför oss, 18då ju Gorgias med sin här befinner sig i berglandet helt nära oss; nej, hållen nu stånd mot våra fiender och striden med dem. Sedan kunnen I utan fruktan taga byte.» 19Innan Judas ännu hade talat till slut, syntes en avdelning fiender skymta fram mellan bergen. 20Dessa fingo nu se att de andra hade blivit slagna på flykten, och att man just höll på med att tända eld på lägret; ty röken, som de sågo stiga upp därifrån, röjde vad som hade hänt. 21När de förstodo huru det var, blevo de storligen förskräckta, och när de tillika sågo Judas’ här stå stridsfärdig på slätten, 22flydde de allasammans till filistéernas land. 23Då vände Judas om för att plundra lägret. Och de togo guld och silver i mängd och mörkblå och äkta röda purpurtyger och många andra dyrbarheter. 24När de sedan vände tillbaka, läto de psalmer och lovsånger ljuda mot himmelen, »ty hans nåd är god, ty den varar evinnerligen». 25Ja, det var en stor seger som på den dagen beskärdes Israel.

26Men alla de hedningar som hade undkommit begåvo sig till Lysias och omtalade för honom allt vad som hade hänt. 27När han fick höra detta, blev han bestört; och han var missmodig över att det icke hade gått med Israel såsom han hade önskat, och att saken icke hade avlupit i enlighet med vad konungen hade bjudit honom.

28Följande år samlade han därför sextio tusen man utvalt fotfolk och fem tusen ryttare för att åter strida mot judarna. 29De tågade till Idumeen och lägrade sig vid Betsura, men Judas drog dem till mötes med tio tusen man. 30Då han nu såg huru stark hären var, bad han och sade: »Lovad vare du, Israels frälsare, du som gjorde kämpens anlopp om intet genom din tjänare Davids hand och gav filistéernas här i Jonatans, Sauls sons, och hans vapendragares händer. 31Giv nu denna här till pris åt ditt folk Israel, och låt dem komma på skam med sitt krigsfolk och sina ryttare. 32Injaga räddhåga hos dem och förlama deras djärva mod, så att de vackla och i grund bliva slagna. 33Slå ned dem genom deras svärd, som älska dig, så att alla de som känna ditt namn få prisa dig med lovsånger.» 34Därefter drabbade de båda härarna tillhopa, och av Lysias’ här dödades vid pass fem tusen man, som föllo för dem. 35När Lysias såg huru hans egen krigshär hade blivit slagen på flykten, men huru Judas’ män hade blivit uppfyllda med djärvhet, och huru dessa voro redo att med ädelt mod kämpa på liv och död, drog han därifrån till Antiokia; och han lejde främmande krigsfolk för att, sedan han åter hade fått hären fulltalig, ånyo tåga mot Judeen.

36Då sade Judas och hans bröder: »Nu hava våra fiender blivit i grund slagna; låt oss därför draga upp till Jerusalem för att rena helgedomen och på nytt inviga den.» 37Och hela hären församlade sig, och de drogo upp till Sions berg. 38När de nu sågo helgedomen vara ödelagd och altaret oskärat och portarna vara uppbrända och gräs och buskar uppvuxna på förgårdarna, likasom i en småskog eller på ett berg, och kamrarna vara förstörda, 39då revo de sönder sina kläder och upphävde högljudd sorgelåt och strödde aska på sina huvuden 40och föllo ned till jorden på sina ansikten. Och de blåste i larmtrumpeterna och ropade upp mot himmelen. 41Därefter befallde Judas en avdelning krigsmän att föra striden mot besättningen på borgen, till dess han hade renat helgedomen.

42Han utvalde nu till präster sådana som voro ostraffliga och hade sin lust i lagen. 43Och man renade helgedomen och förde besmittelsens stenar bort till en oren plats. 44Sedan överlade de om vad de borde göra med det oskärade brännoffersaltaret. 45Och de funno på det goda rådet att riva ned det, för att det icke skulle bliva en orsak till tadel mot dem, eftersom hedningarna hade besmittat det. Alltså revo de ned altaret. 46Men stenarna lade de i förvar på tempelberget, på en därtill lämplig plats, i avvaktan på att en profet skulle uppträda, som kunde giva anvisning om vad man borde göra med dem. 47Sedan togo de ohuggna stenar, såsom skrivet var i lagen, och byggde ett nytt altare, sådant som det förra var. 48De återställde likaledes helgedomen och det inre av huset och invigde förgårdarna. 49Och de läto förfärdiga nya heliga kärl och förde ljusstaken och rökelsealtaret och bordet in i templet. 50Och de antände rökelse på altaret och tände lamporna på ljusstaken, så att de lyste i templet. 51Och de lade fram bröd på bordet och spände ut förhängena. Och så fullbordade de allt vad de hade företagit sig att göra.

52Men på tjugufemte dagen i nionde månaden, det är månaden Kisleu, år 148, stodo de bittida upp 53och framburo, såsom skrivet var i lagen, ett offer på det nya brännoffersaltare som de hade uppfört. 54I samma månad och på samma dag som hedningarna hade oskärat det, blev det nu på nytt invigt med sånger och med spelande på cittror, harpor och cymbaler. 55Och hela folket föll ned på sina ansikten, och de ropade mot himmelen och tillbådo och lovade honom som hade låtit det gå dem så väl. 56De firade så det nya altarets invigning i åtta dagar, och de framburo brännoffer under glädje och offrade tackoffer och lovoffer. 57Och de prydde templets framsida med gyllene kransar och små sköldar och gjorde nya portar och kamrar och försågo dessa med dörrar. 58Och det blev en mycket stor glädje bland folket, därför att den smälek som hedningarna hade tillfogat dem nu hade blivit borttagen.

59Och Judas och hans bröder och Israels hela menighet fastställde att dagarna för altarets invigning årligen, på sin bestämda tid, skulle firas i åtta dagar, från tjugufemte dagen i månaden Kisleu räknat, med glädje och fröjd.

60Vid samma tid befäste de ock Sions berg runt omkring med höga murar och starka torn, för att hedningarna icke skulle kunna komma och förtrampa det, såsom de förut hade gjort. 61Och Judas lade där in en besättning till dess försvar. Och de befäste Betsura, för att folket så skulle hava en fästning mot Idumeen.

^{a b c d e f g h i j k l m n o p q r s}